Original Mountain Marathon (OMM), namnet alltså! Ett namn som förpliktigar. Ett namn som lovar utmaning av rang.
Förra hösten hörde min goda vän, Jakob, av sig och undrade om jag var sugen på att springa OMM. Han har tidigare lockat över mig till Storbritannien för att springa i Exmoor och Suffolk. La ett par minuter på att googla, lite slarvigt, och så tackade jag ja.
Första slarvfelet var att jag inte visste att man flyttar loppet varje år. Ett par månader innan loppet får man veta i vilken landsdel årets lopp kommer arrangeras. En månad innan får man den exakta platsen. Det var alltså inte Wales, det var i Skottland. Skottland på senhösten innebär regn, mycket regn och dessutom ganska kallt.
Tidigare lopp som Jakob lockat med har krävt att man bär med sig en del utrustning. Men detta var en nivå upp. Nu skulle man bära med sig sovsäck, tält, stormkök och en hel del annat. Man skall klara sig i 36 timmar utan extern hjälp.
Det är dessutom inte en snitslad bana. OMM är ett orienteringslopp. Man kan välja lite olika kategorier som ställer olika krav på fysik och orienteringskunskaper. Efter lite diskussioner med tävlingsledningen hamnade vi på det som heter Long Score. Score betyder att man skall samla så många poäng som möjligt under loppets två dagar. Olika stationer ger olika poäng. Så det gäller att kunna läsa kartan för att hitta optimal väg och väga det mot avstånd och underlaget. Long betyder att man håller på längst.
Kartan får man i samband med starten. En vacker och välgjord karta.
Men i skala 1:40 000, dvs. 1 cm är 400 meter, så lite för få detaljer. Ganska glad att min kompass har förstoringsglas. I ett område i stort sett utan vägar och stigar är det minst sagt svårt att navigera för en person som levt senaste tio åren med Google maps i mobilen. Lumpens kompasskunskaper är ljusår bort.
De första poängen vi siktade på skulle ligga max 400-500 meter från starten. Vi la över en timme på att söka efter den. Det var en ordentlig dipp. Om vi inte kunde hitta den första så skulle resten av helgen bli en katastrof. Men vi fick ge upp och siktade in oss på en ny kontroll och vi gick nästan rakt på den. Bitarna började falla på plats och vi blev vän med både kartan och kompassen. Resten av helgen tog vi alla kontroller vi siktade på. Men vi underskattade, utan undantag, tiden det skulle ta att nå till nästa kontroll.
Terrängen var grym. Som sagt, inga stigar. Det var myrmark för hela slanten och det var vattensjukt. Varje steg innebar vatten. Ofta bara ett par cm men inte sällan ett par dm. Det var som att gå i djupsnö. Otroligt energikrävande. Men vi hade tur med vädret.
Kom inte en droppe regn under hela lördagen. Det blåste och var utan tvekan stundtals väldigt kallt. Men i det stora hela en vacker men tuff dag. Vi siktade in oss på en sista kontroll. Inte allt för många poäng men den var på vägen tyckte vi. De visade sig vara den svåraste kontrollen att nå. Den låg nere i en ravin. Svårt att komma ner och tidskrävande att följa nedströms. Fick korsa strömmen flera gånger och det tog på krafterna efter en lång dag. Där och då hände det. Jakob föll pladask och slog upp ett stort och djupt sår på näsan. Vi rengjorde men lyckades inte helt få slut på blödandet. Det var väl en timme till nattens läger så bara att ta sig samman och komma fram.
Regnet bokstavligen hängde över oss sista biten. Kom in och hade lyckats samla 190 poäng under dagen. På inget sätt ett imponerande resultat. Men vi var glada. Detta var nytt för oss och vi kom i mål, en bedrift i sig. När vi fick printat resultatet låg vi dock 6 poäng minus. Hur var det möjligt? Vi var över en timme försenade. Hmm, vi hade missat att man skulle vara i mål på en viss tid. Vi trodde bara att man slutade räkna poäng vid en viss tid. Helt och hållet vårt fel, det stod nämligen ganska tydligt på kartan. Dessutom allmänt känt. Otroligt slarvigt av oss.
Satte upp tälten. Precis när vi kom in för att ta av oss de blöta kläderna började det regna. Och det regnade! Du milde tid vad det regnade och det regnade precis hela natten. Stundtals var jag säker på att nu blåser tältet bort och vi drunknar i syndafloden. Söndag morgon och Jakobs näsa hade svullnat och fortsatt att blöda under natten. Vi övervägde att bryta. Eller rättare sagt, vi frågade om vi kunde bryta. Men arrangören sa att de inte kunde fixa transport, enklaste var att gå tillbaka, sa de. Så det gjorde vi. Alltså vi bröt inte och passade dessutom på att ta en del kontroller på vägen tillbaka. Tog väl runt 6 timmar att ta sig tillbaka. Det var tufft och det regnade från och till. Ganska eländigt.
Men för varje höjd vi passerade kom vi närmare havet och målet. Vi låg nu poängmässigt på plus. Navigeringen blev säkrare för varje kontroll.
Helt plötsligt började vi känna igen oss. Det var nära till mål nu. Detta är ett löplopp. Men det var i stort sett bara de sista 200 meterna vi sprang under de två dagarna. Enligt andra vi talat med var årets upplaga ytterst svårsprungen.
OMM var något helt nytt. Det var tufft och jag var dåligt förbered. Packningen, ca. 9 kg, slet hårt och det var jobbigt att ligga så långsamt som 3 km / timme. Man vet vad man kan springa en km på. Att då slita runt i sumpig hedmark är psykiskt utmanande. Skulle gärna sprungit mer, men det var helt enkelt inte möjligt. Orienterare har höga fina steg. Mitt asfaltsteg gör sig inte ute i spenaten.
Gillade att läsa karta och hitta med kompass. Det gör jag väldigt gärna mer av. Men övernattningen, kylan, regnet och att vara blöt hela tiden är inget som lockar. Förstår de som gör detta år efter år och jag kan helt klart se mig i liknande situationer. Men då vill jag kunna röra mig snabbare.
På tal om snabbare så var vi lite stressade efter målgång. Jakob skulle med tåget till London. Men nattens regn hade sett till att konvertera den fina gräsparkeringen till lervälling. I stort sett alla körde omedelbart fast när de skulle lämna evenemanget. Bilen som kom för att dra loss oss körde fast. Den fick hjälp av en traktor som sedan kunde hjälpa oss. Men nu sken solen igen och vi satt i en varm bil.