Så var det dags att ge sig på sträckan som legat och malt i bakhuvudet ett par år, nämligen Falsterbo till Ystad. Enligt min högst privata definition är detta hela Sydkusten.
Dvs. Sydkusten börjar i Falsterbo och sträcker sig till hamnen i Ystad.
Detta med argumentet att i Ystad börjar Österlen och de kan liksom inte ha två gobitar.
För att göra det enklare att sluta upp så valde vi att starta i Ystad vid nio. Tanken med platsen och tiden var att synka med bussen från Trelleborg och tåget från Malmö.
Men då det bara blev två av oss började vi så snart vi kände oss färdiga.
Lite väl kallt att stå och hänga bara för sakens skull.
Har sprungit delar av sträckan tidigare så var enkelt att hitta. I praktiken gäller det att se till att ha havet på vänster sida hela sträckan, enkelt. Men man fastnar lätt upp på cykelvägen om man inte hela tiden håller ögonen öppna för tecken på stigar ner mot havet. Vi höll ett lite för högt tempo, kanske för att hålla kylan stången eller helt enkelt för att det var så fantastiskt vackert och allt bara flöt på.
Första milen gick över förväntan. Termometern börjar väl krypa över nollan. Temperaturen var perfekt för sandlöpning. Ingen tjäle som fryser sanden i klumpar ett par cm ned och som lätt släpper och blir tung. Nej, det var helt enkelt kall sand som gav dämpning men där man inte sjönk ner. Bästa tänkbara strandunderlag.
Cykelvägen var lite lurigare och det var delvis ganska halt. Men vi undvek de mörka fläckarna och var försiktiga i skuggpartier.
Dagens hjälte är min svärfar som ställer upp på galenheterna. Han stod med bakluckan öppen med jämna mellanrum så vi snabbt kunde få i oss lite vätska och mat.
Hörte brygga. Två mil in och de var på väg att förbereda dagens lunch. Luktade gott och jag är övertygad om att alla som lunchade där i lördags fick en av de bästa senhöstdagarna detta året!
Vi skulle klart ha stannat och ätit lunch. Vad sysslar vi med liksom?
Bortom båtarna i horisonten sticker Sveriges sydligaste udde ut. Det var här jag bestämde mig för att ge upp senast (när jag försökte springa Ystad – Trelleborg).
Kände mig pigg men märkte att tempot gått ner en aning.
Smygehuk! 35 km in och situationen såg nu ganska annorlunda ut. Per, min medlöpare ville samla krafterna och valde att ta en längre paus inne på fiskrökeriet. Väl medveten om min svaghet för sill och att sill i kistan funkar dåligt med löpning så var enda valet för min del att fortsätta. Om jag stannat för en paus hade jag med ytterst stor sannolikhet brutit. Nu var jag själv.
En bit efter Böste så dippade jag ordentligt. Det började göra riktigt ont. Magknip och knäna strejkade. Blev ett par långsamma kilometer och beslutet togs.
Jag skulle bryta i Trelleborg.
Dagens runda skulle landa på knappt 49 km men det hade varit fint att få 50.
Det var där helt enkelt inte motivation till.
Hemma! När man springer Sydkusten Marathon passerar man Trelleborg vid 28 km.
Har alltid svårt att fortsätta, att passera hemmet. Fick drygt 48 km idag och det måste jag vara nöjd med. En fantastisk dag och ett stort tack till svärfar och Per.
Nådde alltså inte målet. Antagligen ville jag det inte tillräckligt mycket. Är det en ide att fortstätta när det börjar bli tråkigt och smärtan kryper längre och längre in?
Troligtvis hade jag pressat på om vi varit fler eller om detta varit ett lopp.
Men det är bara en ursäkt och ytterst hypotetiskt.
Detta är trots allt ett mål jag satt upp som i praktiken inte påverkar mitt liv. Inget står och faller om jag inte fullföljer. Men det är klart ytterligare en ursäkt. Det är här, när det börjar bli tufft, som man måste börja gräva. Gräva efter motivation att pressa sig till saker även om de i praktiken är värdelösa.
Men så slog det mig. Jag försökte springa Ystad – Trelleborg i somras och gav upp i Smyge. Nu fortsatt jag till Trelleborg. Fyra månader efter första försöket nådde jag alltså sommarens mål, men inte dagens. Sydkusten ligger kvar och får jag bibehålla min hälsa kommer jag en dag att nå hela vägen!
