Maraton på Österlen

– Är du sugen på en mara ute på Österlen i november, frågade Per.
Han tänkte på Österlenmaran, ett maraton man springer i början av november sent på kvällen. Tänker jag Österlen på senhösten dyker tankar om hård vind, mörker, regn, dimma och kyla upp. En utmaning, vi kör!

Startskottet gick klockan 18:00 så lite ovant att försöka synka mat och dricka innan loppet. Man behöver en massa energi men överäter man så kroknar magen rätt snabbt. Skulle nästa påstå att maten är den svåraste variabeln med en mara.

Dimman hade legat tät hela dagen och det var en märklig känsla när fler och fler löpare slöt upp vid stationen i Simrishamn. Vi tog tåget till Gärsnäs där det var fullt ös på idrottsplatsen. DJ:n gjorde ett bra jobb med att få upp värmen. Det slutade regna men dimman var om möjligt ännu tätare. Snackar lite med medlöparna och lägger upp en post på Facebook.

Slår på pannlampan, startskottet går. Runt 200 löpare ger sig iväg. Temperaturen ligger runt tolv grader så ganska behagligt. Kör shorts även om de flesta valt långbyxor. Som alltid går första kilometern långsamt. Tar tid att komma in i loppet och även här är det trångt. Kilometer två och min lampa lägger av! Spelar kanske inte så stor roll tänker jag. Alla andra har lampor, bara att hänga på någon annan. Efter ett par kilometer märker jag att den taktiken nog inte kommer hålla. De 200 löparna är redan utspridda och jag har bara två personer i närheten. Snackar lite, trevligt. En bestämmer sig för att dra och den andra ligger lite väl långsamt. Ensam i mörkret, 35 kilometer kvar. Kroppen är varm men vinden biter och trycker bort den värmande svetten. Kylan börjar få ett grep om mig. Det är svårt att springa i absolut mörker. Ett par gånger är jag på väg ut i angränsande åker. Svårt att hitta vägen, tänk om jag springer fel.

Samtidigt med maran är det ljusfest på Österlen och det är en fantastisk känsla när man når första byn. Marschaller lyser upp vägen och byborna har gått man ur huse för att heja på. Från och med nu är det bara att bita ihop. För varje fem kilometer av mörker får jag ett par hundra meter av civilisationen och ljus. Så otroligt beroende vi är av ljus!

Närmare kusten lättar äntligen dimman. Grusvägarna övergår i cykelvägar. Mentalt siktat in mig på Brantevik, runt sju kilometer från mål. Brantevikssill är jul, värme, familj och trygghet. Klarade jag Brantevik skulle jag snart vara i hamn, Simrishamn.

Sista milen går längst havet, man hör bruset men ser aldrig vattnet. Vill springa här en varm sommardag!

DJ:n från Gärsnäs står nu vid målet och ropar in löparna som kommer in. Tror han säger mitt namn, 200 meter kvar. Känner tacksamhet, kroppen höll, aldrig mer!

Så här ett par dagar efter så vet jag att jag kommer springa igen. Redan varit ute på en kortare runda och funderar över vad 2015 har att erbjuda. Kanske jag återvänder till Österlen för nästa års mara. Det var en fantastisk upplevelse och utmaning.

Till info:
Förutom maran erbjuds även en halvmara och möjligheten att köra maran som stafett.

Ljus:
Det är så lätt att ta för givet. Men varje höst och vinter påminns vi om vad det innebär att inte ha ljus. Vi tänder ett ljus eller en lampa, alla har inte den möjligheten. Sväng inom GIVEWATTS och ge ljus till någon som inte har lyxen att bekämpa natten med en lampa.