Lördag morgon innan frukost och jag ger mig ut på en kort runda. Springer upp mot starten. Ser ett gäng löpare som står och stretchar. Stannar och börjar snacka med dem. Ser Eliud Kipchoge och skämtar att när jag var i Berlin senast, 2014, blev det världsrekord och att jag hade förväntningar på nytt rekord 2018. Alla skrattade åt mitt skämt. Men Kipchoge fattade. Min stora maratonidol och ett minne för livet.
Lördag förmiddag och det är otroligt fullt av löpare i tunnelbanan som, liksom mig, skall hämta startnummer på mässan.
Mässan där man hämtar sitt startnummer ligger en bit från centrum på gamla flygplatsen Tempelhof. Fantastisk byggnad och miljö. Mässan är verkligen enorm och man spenderar lätt ett par timmar här.
Armbandet man fick ger dig rätt att komma in på startområdet innan loppet. Ganska viktigt att inte tappa bort alltså. Efter mässan är det lunch, slappa på rummet och sedan en middag.
Målet var att äta pasta på kvällen innan loppet. Vi blev nekade att komma in på fem olika pastaställen. Tron på kolhydratladdning är väletablerat kan man konstatera och vi fick snällt välja ett annat alternativ. Beställde extra potatis.
Kvällen innan slaget eller festen. Maraton är några timmar där man går igenom hela känsloregistret. Ett helt liv komprimerat till 42 km. Nu gäller det att försöka få en bra natts sömn.
Redo för start. Idag äger vi Berlin och dess gator. Drygt 40000 löpare skall pressa sig igenom ett maraton. Alla som genomför en mara har min respekt, oavsett tid. Det är en kamp för alla. Ett maraton blir aldrig enkelt, man blir bara snabbare.
Så mycket folk! Det är trångt redan ett par hundra meter innan man kommer in till området. Trångt i starten. Bökigt de första 7 km. Sedan börjar det släppa. Människor som stått i fel startfålla eller inte haft ambitionen att hålla ”rätt” tempo har man nu i stort sett passerat. Det är mycket människor hela vägen men funkar ändå ganska bra på vätskestationerna.
De blå linjerna visar den kortaste vägen till mål. Fokuserar, följ linjen Fredrik.
Tappar i slutet. Kommer in på en tid som kvalificerar mig till Boston. Godkänt men marginalerna är troligtvis för små för att rent faktiskt komma in. Många snabba löpare ser Boston som kronan i maratonvärlden. Är som alltid nöjd och stolt över prestationen. Dock med en liten bitter eftersmak om jag inte kommer in till Boston.
Post-maraton middag. Svårt att få i sig mat efter loppet så är först framåt fyratiden jag känner suget. Då är jag rätt svag. Men man är fortfarande så otroligt glad och stolt över prestationen så man går på den energin.
Trångt! Otroligt trångt. Detta är ett av världens största lopp så vad gnäller jag om? Men det känns faktiskt som de tryckt in på tok för mycket människor. Hittar en pacer för mitt tilltänkta tempo som ligger 100 meter bakom och en som ligger 100 meter framför. Det är tusentals människor mellan så helt omöjligt att försöka hänga på en av dem. Två pacers per tilltänkt sluttid. What! Här är Köpenhamns maraton ett föredöme. Där är 5-6 pacers per sluttid. Tillsammans jobbar de för jämn fart.
Loppet
Berlin maraton är en episk fest. Banan är ganska tråkig men invånarna är otroligt duktiga på att peppa. Det är världens snabbaste bana så helt klart ett ställe att åka till om du vill slå ditt personbästa. Men räkna med att du landar på nästan 43 km. För det är mycket kryssande första 10 km. Så jag tror egentligen att loppet är snabbt för de som redan är snabba. Hamnar du i mitten så kommer det bli en kamp.
Målet
Sista kilometern är fantastisk. Här springer vi i frihet och av glädje. Tiotusentals människor har dött inom radien av några få hundra meter för att vi idag skall kunna skämma bort oss med att välja vad vi vill spendera vår fritid med. Berlin maraton är en fantastisk löpfest med människor från hela världen. Man snackar löpning med tillresta från Kina, Irland, Sydafrika, USA och en hel del andra länder. Där är en djup gemenskap oss löpare mellan och Berlin är verkligen ett av de stora loppen för oss som av någon konstig anledning valt maraton som vår sport.
